Medlemsskrift 2004 

I början av 50-talet gjorde hembygdsföreningen en utflykt till fornminnena i Köpstad. Längst till höger på bilden finns två av föreningens tidigare ordförande – Rudolf Thunander och Henry Renshult. Övriga på bilden fr.v. Erik Cronvall, Margith Strånge, Gunilla Wilsson, Stina Svensson och Lisa Johansson.

Till minne av Rudolf Thunander (1921-2003)  
När vår vän och styrelseledamot Rudolf Thunander gick ur tiden den 21 december 2003 avslutades en livsgärning som till stor del ägnats åt kulturellt arbete, inte minst inom vår hembygdsförening.

Det var Rudolf som var initiativtagare till föreningens bildande. Detta skedde vid ett möte, under Rudolfs ledning, på Granbacken den 8 juni 1948.

Men redan 1945 skriver Rudolf i en tidningsartikel att en hembygdsförening i Vrigstad planeras. Han fortsätter så här: Det är en stor brist, att det inte finns en sådan organisation med uppgift att samla och bevara minnena från gången tid. ”Ur forntids grund skall framtid spira” lyder hembygdsföreningarnas vackra motto. Det är att hoppas, att en sådan förening, när den kommer till stånd, får stor anslutning och mångas stöd, i synnerhet som Vrigstad är så rikt på värdefulla minnesmärken och har en så intressant historia”.

Det blev Rudolf själv som fick förverkliga visionen. Han blev också föreningens förste ordförande. Den posten innehade han till 1956 då han efterträddes av Henry Renshult för att istället bli föreningens kassör, en syssla som han sedan innehade till sin bortgång.  

I 55 år hade alltså Rudolf innehaft dessa tunga poster inom vår styrelse. Det bär respekt och aktning med sig.

Rudolf svarade för kontinuiteten i vårt hembygdsarbete och vi i styrelsen kände värdet av och tryggheten i att ha honom i vårt arbetslag.

När fantasin tröt i vårt programarbete visste vi att Rudolf alltid kunde rycka in och ta en temakväll och glädja oss med något ur sin rika fatabur.

Under åren har både böcker och mindre tryck utgivits i föreningens regi. Med sin fantastiska förmåga att behandla svenska språket var Rudolf den självskrivne huvudförfattaren och redaktören.

Trots att sjukdomen börjat bryta ner hans krafter ställde Rudolf upp och delade med sig av sitt stora kunnande. Det var i slutet av augusti, fyra månader före hans bortgång, då deltagarna i Studieförbundet Vuxenskolans projekt om lanthandel, kvarnar och sågar gjorde en utflykt till olika objekt i kommunen. Vi i Vrigstad hade valt att visa Boskvarn.

Här samlades deltagarna kring Rudolf och fick höra honom på sitt oefterhärmliga sätt berätta om de farligheter som doldes i det brusande fallet bl.a. den lömske fiolspelande näcken, som också dök upp till resenärernas förtjusning. Informationen vid Boskvarn blev Rudolfs sista framträdande.

Rudolfs personkännedom kom väl till pass vid de kyrkogårdsvandringar som föreningen anordnat vid ett flertal tillfällen. Dessa vandringar inleddes alltid med att Rudolf läste Anders Österlings dikt ”Lantlig kyrkogård”.

Det är ett folk av levande personer

ehuru boende på undantaget,

och den som läser korsens inskriptioner

blir snart bekant med hela byalaget.

Se blott en stenmur skiljer från varandra,

en by för livet och en by för döden,

och var den ena dock är lik den andra,

med sol och lummighet och människoöden.

Nu vilar själv Rudolf på Vrigstads kyrkogård. Vi kommer att bevara hans minne med stor tacksamhet och vördnad.

Styrelsen

Tack  
Vrigstads hembygdsförenings styrelse vill också framföra ett varmt tack till alla hembygdsvänner för de penninggåvor som skänktes till föreningen i samband med Rudolf Thunanders begravning.

Totalt skänktes över 13 000 kronor till föreningen.

Föreningen diskuterar för närvarande möjligheten att avsätta dessa pengar i en fond till Rudolfs minne. Om planerna realiseras är målsättningen att stimulera t.ex. skolelevers arbete med att studera och sprida kunskap om vår hembygd genom utdelning av ett årligt stipendium.  

Brevsamling skänkt till Gamla Bankgården
I samband med iordningställandet av Gamla Bankgården överlämnade Elisabeth Ralf, till stiftelsen, en brevsamling omfattande c:a 300 brev. Det är brev skrivna av Anna och Alfred Dahl till dottern Anna-Beth, född 1894 i Sunnerby Norregård och gift med musikprofessor Einar Ralf, Stockholm. Elisabeth är dotter till Anna-Beth och Einar. I samlingen finns också brev från de äldre syskonen Gustaf och Anders Dahl. Breven är skrivna under perioden 1909 till början av 1960-talet.

Här nedan presenterar vi några utdrag med förklarande kommentarer.
Breven är under katalogisering.  

Utdrag ur brev från Anna Dahl till dottern Anna-Beth

28/2 1940: Vi har haft Finlandsafton med mycket underhållning. Gärda serverade kaffe iklädd räv. En finsk lotta, som bor hos landsfiskalen i Stockaryd, sa några tackord. Behållningen var god, men en droppe i hafvet till allt som behövs. Per var här idag, han sa:” Roosevelt har inte mer å sä te om i Amerika, än jag i Vregstad”, sunt förnuft. Fru Hegg (ordförarens) i Sunnerby är död.

Kommentar: ”Finlands sak är vår” hette det. Många insatser gjordes för att bistå våra grannar. Bl.a. ordnades flera så kallade Finlandsaftnar med försäljning av skänkta föremål. Gärda är Gerda Petersson i Stenshult. Per är troligtvis Per Johan, allmänt kallad PJ från Sunnerby Södergård. Fru Hegg är Josefina Charlotta Hegg (1860-1940), född Hafström, gift med kommunalnämndsordf. Claes August Hegg i Sunnerby Östregård.

4/11 1940: I går var det spännande här. En spärrballong gick alldeles öfver huset. Jag hörde tre skott och då stod här utanför några och försökte skjuta ned ballongen, den fortsatte och blev tagen i Horveryd. Då de skulle binda den, fick en pojke ett slag av en lina, så att han måste resa till Jönköping för vård af ett öga, som visst träffades. Militärbilar har tagit hand om fyndet.

Kommentar: I Horveryd lyckades några bybor få tag i wiren, som släpade i marken, och sno den flera varv om ett flyttblock. Och så var ballongen fast. Den som skadades i ögat var Ture Ekenbrant.

Alfreds brev till dottern Anna-Beth

21/4 1943: Om den skräckinjagande eldsvådan i lördags natt må anföras något om Wrigstadsbornas hjälpsamhet.

Verkstaden var ju inrymd i gamla missionshuset, ett hus av ansenliga dimensioner samt helt av timmer, som tillika med åtskilliga eldfängda saker gåvo sådan näring åt elden, att sprutorna förmådde intet. Och på c:a 2 timmar låg huset med allt innehåll jämnat med grunden.

På övre botten hade en arbetare sin bostad. Där hade han samlat för bosättning och förestående giftermål och hade också bland annat kontant 640 kr. inneliggande. Han väcktes av inträngande lågor och måste äntra sig ner vid sidan av gaveln, iklädd blott skjorta och byxor.

Han blev föremål för allas medömkan, listor sattes igång. Och i måndags såg jag en lista i vilken förekommo flera poster på 100 och 50 kr. förutom de många på 10 kr. Han fick dessutom nya kläder. Var inte detta fint av Wrigstadsborna! 

Kommentar: Huset som brann var det hus som uppfördes 1862 till missionshus och låg utefter Växjövägen. 1931 såldes huset och blev bilverkstad. Den som hade sin bostad i övre våningen var John Lindberg (1918-1974), allmänt kallad ”Musse”. På tomten uppfördes en ny bilverkstad där idag Lars Andersson bedriver annan verksamhet.  

13/11 1944: Ni har ju hört något om busstationen, som blivit rest på Graneboåkern.

Byggnaden, 34 m. lång är ungefär dubbelt så stor som järnvägsstationen i Sävsjö, med många lokaliteter för rörelsen, däribland vänt- o matsal 12 m. lång, dessutom stort takutsprång dels för skydd åt passagerare vid på- eller avstigande, dels för promenad å ”perrongen”.

Det hela verkar vederhäftigt, stabilt och välgjort. Stationen, som kommer att kosta mer än 50.000:-, skall vara färdig till jul. Sen återstår passagerare- frekvensen, för vilken utrymmet beräknats.

Man räknar tydligen med Växjö-Jönköpingslinjen och att en ansenlig genomgående trafik skall framkallas den vägen.
Den som lever får se.

Kommentar: Alfred fick tyvärr inte leva och se hur trafiken utvecklades vid busstationen. Han avled den 5 februari 1945 drygt två månader efter det att han skrev om busstationen till sin dotter.

Brodern Gustaf:s brev till systern Anna-Beth

20/11 1911: Garcon bet ihjäl en byracka (Moppes son) i går. Det som blev kvar ligger delvis på torget, en annan del fastnade i ett cykelhjul och återfinnes nog här och där på vägen till Nydala.

Och så spökar det lite i mitt rum. Kl. 1.15 hvarje natt. Det är någon som då kommer in genom dörren och sedan trevar på väggen öfver min säng. Antagligen vill det gå in till Gustafschölds men som klädskåpet står för dörren söker det väl efter något hål på väggen. Och det är verkligen en stor lucka i tapeten.

Kommentar: Gustaf studerade i Lund vid tillfället men var hemma på besök då han skrev brevet. Garcon var fröken Fredrika Runstedts hund och var en bjässe på c:a 70 kg av ”danskdogg” ras. Vem Moppe och den olycksdrabbade Moppes son var förtäljer inte historien.

I annat sammanhang har Gustaf berättat om andra hundar i 1900-talets början i Vrigstad. Det var apotekaren Berggrens foxterrier Gej, som räknades till en bland de ettrigaste slagskämparna i samhället. Så var det doktor Lindegrens ullhårige Lollo, patron Eks svartvita Snappe, skolläraren Celens lilla äckliga Boj, som hade en ringlad svans, vilken hängde ned mot ryggen och nötte den hårlös och naken.

Minnesgoda vrigstadbor kommer säkert ihåg en annan Garcon, som ägdes av fabrikör Axel Dahlqvist på 1940-50-talet. Denne Garcon hade fått sitt namn efter fröken Runstedts mordlystne hund.

Med Gustafschölds avses kaptenskan Elin Gustafschöld (1833-1917), som vid den tiden (1911) ägde bankgården där hon bodde tillsammans med dottern Elin Charlotta (1854-1936).   

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening  
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 15 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

·        Årsmötesförhandlingar.

·        2003 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.

·        Så minns vi Rudolf Thunander – Stig Marz ger ett axplock bilder från sina videofilmer.

·        Servering.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!